Nostos, ritorno alla parola
Rubrica a cura di Luca Pizzolitto
Poesie da Tomas Tranströmer, Poesia dal silenzio (Crocetti, 2025)
Notturno
Attraverso un villaggio di notte, gli edifici avanzano
alla luce dei fari – sono svegli, vogliono bere.
Case, fienili, insegne, vetture vuote – è ora che
si vestono di Vita. Gli uomini dormono:
alcuni dormono in pace, altri hanno tratti tesi
come se si allenassero per l’eternità.
Non osano lasciar andare tutto, nonostante il sonno pesante.
Riposano come sbarre abbassate mentre il mistero scorre.
Fuori dal paese la via s’inoltra tra gli alberi del bosco.
E gli alberi, gli alberi tacciono d’accordo tra loro.
Hanno il colore teatrale del bagliore del fuoco.
Come sono chiare le loro foglie! Mi seguono fino a casa.
Sdraiato, mi sforzo di dormire, vedo immagini sconosciute
e segni che si annotano da soli dietro le palpebre
sulla parete del buio. Nella fessura tra veglia e sogno
una grande lettera cerca di infilarsi invano.
Nocturne // Jag kör genom en by om natten, husen stiger fram / i strålkastarskenet – de är vakna, de vill dricka. / Hus, lador, skyltar, herrelösa fordon – det är nu / de ikläder sig Livet. – Människorna sover: // en del kan sova fridfullt, andra har spända anletsdrag / som om de låg i hård träning för evigheten. / De vågar inte släppa allt fast deras sömn är tung. / De vilar som fällda bommar när mysteriet drar förbi. // Utanför byn går vägen länge mellan skogens träd. / Och träden träden tigande i endräkt med varann. / De har en teatralisk färg som finns i eldsken. / Vad deras löv är tydliga! De följer mig ända hem. // Jag ligger och ska somna, jag ser okända bilder / och tecken klottrande sig själva bakom ögonlocken / på mörkrets vägg. I springan mellan vakenhet och dröm / försöker ett stort brev tränga sig in förgäves.
*
Uccelli mattutini
Avvio il motore,
il parabrezza è coperto di polline.
Metto gli occhiali da sole.
Il canto degli uccelli si oscura.
Mentre un altro compra il giornale
alla stazione
vicino a un grande vagone merci
tutto rosso di ruggine
che scintilla al sole.
Non ci sono qui spazi vuoti.
Attraverso il tepore primaverile un freddo corridoio
dove qualcuno passando in fretta
racconta che lo si è calunniato
fin su in presidenza.
Da una porta sul retro del paesaggio
arriva la gazza
bianca e nera. L’uccello dell’Intero.
E il merlo si muove a zig-zag
finché tutto diventa un disegno a carboncino,
tranne i vestiti bianchi sul filo del bucato:
un coro di Palestrina.
Non ci sono qui spazi vuoti.
Stupendo sentire come la mia poesia cresce
mentre io mi ritiro.
Cresce, prende il mio posto.
Si fa largo a spinte.
Mi toglie di mezzo.
La poesia è pronta.
Morgonfåglar // Jag väcker bilen / som har vindrutan överdragen med frömjöl. / Jag sätter på mig solglasögonen. / Fågelsången mörknar. // Medan en annan man köper en tidning // på järnvägsstationen / i närheten av en stor godsvagn / som är alldeles röd av rost / och står flimrande i solen. // Inga tomrum någonstans här. // Tvärs genom vårvärmen en kall korridor / där någon kommer skyndande / och berättar att man förtalat honom / ända upp i styrelsen. // Genom en bakdörr i landskapet / kommer skatan / svart och vit. Hels fågel. / Och koltrasten som rör sig kors och tvärs / tills allt blir en kolteckning, / utom de vita kläderna på tvättstrecket: / en palestrinakör. // Inga tomrum någonstans här. // Fantastiskt att känna hur min dikt växer / medan jag själv krymper. / Den växer, den tar min plats. / Den tränger undan mig. / Den kastar mig ur boet. / Dikten är färdig.
*
Dal marzo ’79
Stanco di chi non offre che parole, parole senza lingua
sono andato sull’isola coperta di neve.
Non ha parole il deserto.
Le pagine bianche dilagano ovunque!
Scopro orme di capriolo sulla neve.
Lingua senza parole.
Från mars ’79 // Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk / for jag till den snötäckta ön. / Det vilda har inga ord. / De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! / Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön. / Språk men inga ord.
*
Postludio
Come una sonda sul fondo mi trascino.
Mi si attacca tutto ciò che non serve.
Indignazione stanca, ardente rassegnazione.
I boia vanno a prendere pietre. Dio scrive sulla sabbia.
Stanze silenziose.
I mobili stanno pronti a spiccare il volo al chiaro di luna.
Entro in me stesso lentamente
per un bosco di vuote armature.
Postludium // Jag släpar som en dragg över världens botten. / Allt fastnar som jag inte behöver. / Trött indignation, glödande resignation. / Bödlarna hämtar sten, Gud skriver i sanden. // Tysta rum. / Möblerna står flygfärdiga i månskenet. / Jag går sakta i mig själv / genom en skog av tomma rustningar.
—
Tomas Tranströmer (1931-2015) – ph in copertina ©Louis-Monier – è stato un poeta, scrittore e traduttore svedese. Laureato in psicologia, ha alternato per anni il lavoro di psicologo con la scrittura. Dopo aver vinto i più prestigiosi riconoscimenti letterari internazionali, ha ricevuto il Nobel per la Letteratura 2011.
